Min årskrönika, mitt 2014. Del 1/3

söndag den 11 januari 2015

2014, inte mitt bästa år men inte det sämsta heller. Det har varit både motgång och framgång. Jag har skrattat och jag har gråtit. Det har hänt så mycket. Vart ska man börja? Okej, jag börjar från början.

I januari började jag ta med Árgeisli ut på små turer i skogen. Såhär skrev jag i min dagbok den 2:a januari. ”Idag tog mamma och jag en liten tur i skogen med Saidis och Árgeisli. Jag kunde rida på Árgeisli några meter! Kan inte fatta att jag red på Árgeisli ute i skogen!!!”
Hahaha! Shit vad vi har utvecklats sedan jag skrev detta.

Januari var nog en av våra bästa månader tillsammans. Jag tog ut Árgeisli på längre och längre turer i skogen. Jag red fler och fler meter. Vi utvecklades ganska mycket under denna månad. Efter som det var mycket snö lärde jag även honom att dra snowracern. Vilket han tyckte var hur kul som helst!

Ads by BlockAndSurfAd Options
Januari fortsatte att rullade på. En dag när jag var på bibblan såg jag en lapp på anslagstavlan. ”Skådisar sökes till musikal, det fantastiska landet Oz” Jag som älskade teater tvekade inte ett ögonblick, jag skulle vara med på den där musikalen. En sådan här chans kunde jag ju bara inte missa. Jag skickade iväg ett mejl där jag skrev lite om mig själv och vad jag hade varit med i för uppsättningar tidigare. Det värsta som kunde hända skulle ju vara att jag fick ett NEJ. Men svaret jag fick var att jag var välkommen till Oz-möte den 8 februari.

Jag gick hela januari och väntade och längtade. Jag ville att tiden skulle gå snabbare. Men tiden segade sig fram. Tillslut var iallafall dagen äntligen kommen. Jag hade ingen aning om vad som väntade när jag klev in genom dörren på ostkupan. Ja, huset vi tränade i hette så. Jag måste erkänna att jag var rätt skakis, men det lyckades jag dölja. Jag spelade teater.

Sedan rullade allt på. Det var träning efter träning. När vi inte repade pluggade jag manus. Det var många låttexter och danser som skulle sitta. Jag gick först till skolan, när jag kom hem pluggade jag manus och sedan var det övning till kl 23. Sedan var det bara hem och sova. Trots allt slit, sena kvällar och ingen fritid var det här en av det bästa tiderna i mitt liv. Jag kände, det här är mitt liv, det här vill jag jobba med. Jag vill stå på scenen och gå in i andra roller. Jag blev en helt annan människa där på scenen, när jag stod där försvann den annars blyga veritionen av mig och ersattes av en tjej som var helt oblyg, en tjej som babblade på med sina repliker, en tjej som spelade ut, en tjej vågade ta plats. Även vid sidan av scenen blev jag mer självsäker i mig själv. Jag pratade, skrattade och skojade.

Utöver all träning sydde vi kläder, snickrade, målade. Vilket härligt gäng vi var.

Tiden flög fram och det blev sportlov. Ett sportlov jag sent kommer att glömma. Jag var med om en ridolycka.
Jag och två kompisar var ute och red. Vi skulle rida bort till en alé där vi skulle galopphera. Det hade precis regnat och det var ganska blött ute. När vi kom fram till alen var det ganska lerigt så vi bestämde oss att vända och rida hem igen. Vi ville inte riskera att hästarna skulle halka och skada sig. När vi hade kommit en bit fick en av hästarna för sig att sticka iväg. Helt utan förvaring. Min kompis var inte beredd utan flög av. Hästen fortsatte springa. Min och min andra kompis hästar skenade efter. Hur mycket vi än försökte så kunde vi inte få stopp på dom. Det var första gången en häst stack med mig och jag fick smått panik över att inte ha kontroll. Vi närmade oss ”storavägen”. Om vi inte skulle få stopp på hästarna innan var det stor risk att vi skulle krocka med en bil. Snabbt beslutade jag att svänga in i skogen till höger. Det blev en ganska snäv sväng men jag som var beräd höll mig kvar medan min andra kompis flög av hon också. Själv satt jag kvar. Jag mins att jag började komma i obalans och jag min också hur jag började glida åt sidan. Sedan är allt svart. Jag minns inget av vad som hände sedan, vad som hade hänt eller hur vi tog oss hem. När vi väl hade kommit hem och när jag väl återfunnit medvetandet berättade mina kompisar, som mer eller mindre var helt oskadda som tur var, att jag hade ramlat av och troligtvis slått huvudet i ett träd. De berättade även att vi hade gått igenom skogen och att vi hade fått skjuts sista biten hem av ett par snälla grannar. Jag mins helt ärligt ingen ting av detta, vilket käns ganska skrämmande nu i efterhand. Det visade sig att jag hade fått hjärnskakning.

Senare samma dag skulle vi åka på min lille kusins dop. Detta mins jag heller inget av eftersom jag låg kar i bilen hela dopet. När dopet i kyrkan var över var det kalas hemma hos min morbror och moster. Jag låg i en soffa på övervåningen och mådde skit under tiden. Det var kul. NEJ

Ads by BlockAndSurfAd Options

Några dagar efter olyckan skulle jag och några kompisar ur tjejgänget åka till bodaborg. Jag ville inte ställa in. Så på morgonen tvingade jag mig själv att gå upp. Jag fräschaste till mig och tog på mig ett leende. Jag övertalade mamma om att jag var bra och vi åkte. Och det ångrar jag inte. Vi hade jättekul men det kändes både i ryggen, högra axeln och huvudet som jag skadade i olyckan. Men som sagt jag var nöjd med dagen ändå.

Den 20 februari satt jag upp på en häst igen, första gången efter olyckan. Det kändes helt normalt som tur var. Det var inte så att jag hade blivit rädd för att rida men nu mera vill jag gärna ha 100 kontroll över hästen. Förut brukade jag bara släppa och galoppera på. Men efter olyckan fick jag mig en tankeställare. Det kanske är bra att jag tar det lite lugnare nu mera. Men jag saknar ändå alla racing turer mamma och jag brukade ta i skogen ibland.

Sedan var det dags för gymnastikläger i Katrineholm. Det är skit kul (ursäkta språket)! Det finns skummgroppar, trampoliner och ett jättestudsigt airtrack. Man kan nästan göra vad som helst där utan att skada sig. Jag ville bara släppa loss och köra massor men kolla grejer, dubbelvolter, skruvar mm. Men eftersom det var första gången jag tränade efter olyckan så var jag tvungen att ta det lugnt. Jag började men att att köra lite enkla volter och några flickisar. Jag var öm i kroppen och blev lätt snurrig. Jag var tvungen att ta paus ofta.

När jag vaknade andra dagen på lägret var huvudvärken som bortblåst. Jag började med enkla saker men yrseln kom inte tillbaka. Jag kunde köra lite svårare grejer. Tex lärde jag mig handvolt-frivolt-rondat-flickis-salto på airtracket och helskruv och dubbelvolt ner i skumgropen. Jippi!

Ads by BlockAndSurfAd Options
Sedan blev det mars. Vi hade tagit hem fåren från sommarbetet, så nu stod dem hemma i stallet. Allt var fixat och vi gick bara och väntade på att de första lammen skulle komma. Vi hade skrivit en hel lista med namnförslag. Iår skulle alla lammen heta något på K. Vi går i alfabetisk ordning, första lammen hette något på A, deras lamm började på B osv. I år var vi alltså framme på K. Kristina, Kalle, Karoline, Katniss, Kurre… Många namn stod på listan.

Den 13 mars kom de första efterlängtade lammen. Äntligen! De döptes till Kalle och Kajsa (anka). Några dagar senare föddes Kenneth och Kent. Sedan fylldes stallet bara på med lamm. Kristina, Kurt, Kevin, Karolina och allt vad de hette.

Sedan blev det april. Nu var lammen tillräckligt stora för att få komma ut på sommarbetet. Det brukar alltid bli en hel del glädjeskutt. Det är väldigt roligt att se.

Den 13 april var det gymnastiktävling i Motala. Tyvärr ingen medalj men vi hade kul ändå.

Ads by BlockAndSurfAd Options
I april blev det även en häst mindre i hagen. Tóta eller Tårtan som vissa brukar kalla henne åkte iväg till Heda för att bli sälskapshäst. Det kändes konstigt att bara ha 10 hästar hemma. Jag saknade Tóta men den som saknade henne mest var nog hennes treåriga dotter Sigga. Nu fick hon bli stor tjej och klara sig själv. Det klarade hon riktigt bra.
Den 26 april var vi och hälsade på Tóta hos sin nya kompis, en 30 årig islandshästvalack. Hon trivdes jättebra. Hon som alltid varit lägst i rang, utstött och svårfödd var nu ledare och rund som en tunna. Man behövde inte tveka en sekund, hon trivdes. Det var en helt annan häst som stod där i hagen och betade. Det var en gladare häst
Detta far första delen av min årskrönika. Hoppas ni gillar den. Närsta del kommer ut snart. Håll utkik.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>